Två steg fram, ett steg tillbaka

Det här jävla landet, alltså. För det mesta älskar jag det, ibland blir jag tokig.

För två veckor sedan var vi på några kompisars bröllop. Notarien där var trevlig och bra, så vi passade på att fråga henne om hon kunde vara vigselförrättare på vårt bröllop. Jodå, det gick bra.

Okej, idag var jag där och skulle fixa en pappersgrej (ni anar inte vilket jävla meck det är att gifta sig utomlands). Då utspelade sig följande konversation:

"När är det nu ni ska gifta er?"

"Den 9 juli."

"Okej, får se om vi har lördagsskift då."

Så kollar hon i skift-kalendern (det visar sig nämligen att inte alla notarier har skift varje lördag utan det är uppdelat, något hon inte klämde ur sig när vi frågade om hon kunde) och säger:

"Nej, vi har inte skift just den lördagen, så det går inte. Ni får ta ett annat datum."

Men HELLO. Det är för fan mindre än två månader kvar till vigseln. Stället är bokat, inbjudningarna är på tryckeriet, folk har köpt biljetter från fucking Sverige. Eh, nej. Vi kan INTE ta ett annat datum.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett i notarie-letandet. Vilket känns lite jobbigt, särskilt som vi hade sett henne "in action" så att säga, och hon var bra. Notarier är nämligen det konservativaste elitsläktet man kan hitta i det här landet och jag vägrar ha en vigselförrättare som pratar om hur kvinnan ska lyda sin make eller får för sig att dra en religiös predikan (obs! exempel från verkligheten!) på vårt bröllop.

Suck.

I övrigt går dock förberedelserna bra. Inbjudningarna på tryckeriet, stället bokat, klänning införskaffad, osv.