Hur bestämmer man att nu, nu gör vi barn?

Önskerubrik från Appelpaj

----------

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. O har inte det.

Underlandet är väldigt annorlunda från Sverige, här har man tre månaders mammaledighet och åtta dagars pappaledighet, här kostar dagis och skola och universitet och sjukvård och allt annat en halv förmögenhet. Här finns inget barnbidrag. Här är det så himla mycket krångligare att skaffa barn.

Jag har vuxit upp med Sveriges förmåner, O med Underlandets icke-förmåner, och det påverkar såklart hur bra idé man tycker att det här med att skaffa barn är.

Så när vi bestämde att nu, nu gör vi barn, så var det inte ett beslut bara sådär på en gång, det kom efter många långa diskussioner, och initiativet var väl mest från min sida. O har aldrig velat ha barn innan men säger att jag är den första och enda personen han faktiskt kan tänka sig det med. Och nu är han peppad. Han köper gosedjur till vår framtida bebis, han kollar bebiskläder och funderar på namn.

Så kan det gå.

Felåt

Jag är en jättedålig bloggare. Jag skriver hur sällan som helst och sen skriver jag saker utan att följa upp och berätta hur det gick.

Det gick dåligt. Ingen graviditet i sikte.

Det är lite irriterande. Hur kunde det vara så att jag efter ett endaste litet fylleligg på valborg 2006 blev gravid bara sådär, med en kille vars största intresse är skoter och som sparar delar av semestern till älgjakten på hösten, och nu, med mitt livs stora kärlek, han som skulle bli en fantastisk förälder tillsammans med mig, ska det vara så himla svårt? Vad är dealen?

Inte Skyldig säger att hon tror att vi nog får till det en ljus sommarnatt på smekmånaden i Sverige. Om det inte blir innan det så hoppas jag att hon har rätt.

Mysterium

Känsliga och/eller ointresserade läsare varnas härmed. Resten av inlägget kommer att handla om flytningar / mens / diverse kroppssymptom. Känns det jobbigt, sluta läsa nu.


**********


Okej, såhär ligger det till: Sen jag slutade med p-piller har mensen blivit alltmer regelbunden, och de senaste gångerna har cykeln varit på 24 dagar. Dag 24 då jag borde fått mens var igår, lördag.

I torsdags fick jag någon slags mens/flytning. Typ rödbrun. Alltså med lite blod i. Detta höll på av och till torsdag-fredag. Sen igår lördag kom nästan ingenting. Idag söndag fick jag en massa mensvärk (framför allt ont nederst i ryggen). Men ingen mens. Bara några enstaka droppar i toaletten, inget mer.

Vanligtvis går det till såhär när jag får mens: Dagarna innan får jag stegrande menssymptom, värk osv, som kulminerar i mensvärken från helvetet samtidigt som mensen kommer, och det brukar vara ganska mycket de första dagarna. Jag blir också väldigt öm i brösten dagarna innan och det går över så fort jag får mens.

Den här gången har jag inte haft lika mycket mensvärksymptom dagarna innan, och inte alls lika ont i brösten som jag brukar ha. Men idag har jag gått runt med den där molande värken hela dan, och det var värst runt mitt på dan. Men bara som sagt några få droppar blod.

I morse gjorde jag ett graviditetstest, men det visade negativt. Det kan ju iofs vara för tidigt, man ska ju helst vänta ett tag. Men det är ju hur som helst skitkonstigt. Att det inte kommer någon mens borde ju vara ett graviditetstecken, men att jag ändå får en massa mensvärk, sån där molande ryggvärk. Det är väl inte något normalt graviditetstecken alls?

Vad händer i min kropp just nu?

Mens

Nu mer än någonsin tidigare hatar jag att få mens. Jag har alltid hatat - innan p-pillrens tid var det för mensvärken från helvetet, under p-pillrens tid för pms-humöret från helvetet - men extra mycket nu. För nu är det inte bara en blandning av mensvärken och pms-humöret från helvetet utan även det där stinget av besvikelse över att nej, jag är inte gravid den här månaden heller.

Att det ska vara så jävla svårt?

Och nej, jag vet ju att fyra månader inte är särskilt länge, att vi är 31 år gamla, att det kan ta sin tid och det är helt normalt. Allt det där vet jag, men man hoppas ju ändå någonstans att det ska gå snabbt och lätt.

O har kollat upp sin sperma, och allt är helt normalt. Jag har ju blivit gravid en gång tidigare, så om inget hänt sen dess är väl jag också helt normal på den fronten. Det borde bara vara en tidsfråga. Men ibland går tiden så himla långsamt.

Nyhet

Alltså, jag har aldrig någonsin fattat att det verkar vara regel snarare än undantag att det gör skitont att amma.

Varför pratas det aldrig om sånt?

Det här med att göra barn

Vad påfrestande det är att försöka göra barn. Att räkna dagar, att tänka passa på, att gå runt och vänta och försöka känna efter, att få mens igen.

Vi har inte varit så duktiga på försökandet, dels för att vi har haft fullt upp, mest jag som haft en mastodontuppsats att skriva. Inte så mycket tid och ork för varandra. Men dels också för det där som är påfrestande. Det blir hämmande, kanske särskilt för O som måste "prestera".

Det går inte ibland. Pressen.

Egentligen är det rätt ofattbart att så många lyckas bli med barn av misstag med tanke på hur himla liten chans det ändå är att lyckas pricka in rätt dagar. Och O säger "men varför var du tvungen att berätta att det bara är en fem dagar i månaden som man kan göra barn?". Hur skulle jag kunna veta att han i sin u-landssexualundervisning inte ens fått lärt sig denna mest elementala kunskap och gick runt och trodde att man kunde bli med barn hela tiden, nästan, utom möjligtvis de där dagarna precis runt mensen?

Räkna inte dagar, säger folk. Ha regelbunden sex, bara, så lyckas man alltid pricka in rätt dagar, säger alla råd.

Lättare sagt än gjort, säger jag. Om man medvetet försöker bli med barn, hur är det då möjligt att inte ha dagarna i bakhuvudet?

Den här månaden lyckades vi i alla fall pricka in precis rätt. Gick det vägen blir vi föräldrar i december. Jag som hela mitt liv förebrått mina föräldrar för deras extremt dåliga planering som gjorde att jag fyller år i december.

Nu går jag och väntar. Och känner efter.

Aborten

Jag är en hardcore-förespråkare av rätten till fri abort, det är en av kvinnors mest grundläggande rättigheter.

Men. Det är en sak att förespråka rätten att välja och en helt annan sak att utöva den. Kanske något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag vill ha barn, många, gärna och snart. Men inte hur som helst, och inte med vem som helst. Till exempel inte med honom.

Jag har absolut inget att skylla på, det var helt frivilligt fyllesex, och det blev bara inte av att vi skyddade oss, trots att jag hade kondomer, där i lådan. Och ärligt talat tänkte jag aldrig tanken på den konsekvensen. Jag tänkte att fan, vad oansvarigt, tänk om jag fått en könssjukdom, det vore väl onödigt. Gravid, sånt händer ju inte. Allt man läser hela tiden är om hur svårt det är att bli med barn, om ofrivillig barnlöshet och om olika tips om hur man lättast blir gravid när man försöker (drick inte alkohol, till exempel). Så nej, det slog mig aldrig.

Inte ens en månad senare när mensen var konstig. Den kom, men det var väldigt lite, och liksom, konstig. Men jag hade så oregelbunden mens att jag inte tänkte närmare på det. Det där oskyddade fyllesexet hade jag inte tänkt på mer och honom hade jag inte hört av igen. Inte ens när jag var så vansinnigt trött hela tiden, näringsbrist, tänkte jag. Inte ens när brösten började värka. Men då blev jag orolig, inte för graviditet, men för bröstcancer. Så jag googlade symptomen och på sida efter sida stod det samma sak, ”ett av de tidigaste symptomen på graviditet”. Först då trillade poletten ner, och då, på en gång visste jag. Det var helt onödigt att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest, men jag gjorde det ändå, kanske för det där lilla, lilla hoppet att jag skulle ha fel. Vilket jag inte hade.

Så sjukhus och boka tid och prata med mamma och pappa och prata med honom. Han, som jag egentligen inte kände, men han tog ledigt från jobbet och följde med och det var jätteviktigt för mig, även om flera nära och kära erbjöd sig. Men jag ville att han skulle vara där. Hade han inte varit där så hade jag känt det som att det var bara min börda. Men vi var två som var oansvariga och jag ville att han också skulle få ta konsekvenserna.

Under den vecka det tog från att jag visste till att jag gjorde aborten, den längsta veckan i mitt liv, torterade jag mig själv med att surfa runt på graviditetssidor där man kan läsa om fostrets utveckling vecka för vecka, och räkna ut födelsedatum. Den 22 januari 2007 skulle hon ha fötts.

Och jag lyssnade om och om och om igen på Carlos Vives ”Santa Elegía”, den låten är för alltid tillägnad henne. Nej, foster kanske inte ens har utvecklat ett kön vid sex veckor, men jag vet att det var en hon.

Jag skriver inte det här för att ge abortmotståndarna vatten på sin kvarn, för jag håller inte med dem. Att använda att många som gjort abort mår dåligt efteråt som ett motargument är skitsnack. Ja, jag mådde väldigt dåligt, men jag har aldrig ångrat det beslutet. Och jag tycker inte att abort är mord, och rätten att välja är självklar, men det är ingen lätt sak. Jag hade tagit samma beslut idag, men det jag kanske ångrar mest av allt i livet är att ha försatt mig i den situationen.

Nästa gång, då ska det vara för att jag vill, och med den jag vill. Med Kärleken, hoppas jag, när han inte bara är ett ”jag älskar dig” på en datorskärm utan en riktig, verklig person i mitt liv igen. För det ska väl ändå bli vi igen…?

----------
Det här är en kopia av det här inlägget på min gamla blogg.