Tillbaka

Jag varken hann eller ville blogga när vi var i Sverige, jag ville mest ägna mig åt att vara där. Att känna efter.

Det är så himla konstigt att komma hem efter så många år. För hem är det ändå fast jag ibland inte förstår någonting. Jag har aldrig jobbat i Sverige (bara extrajobb medan jag pluggat, men aldrig "på riktigt") och har ingen aning om hur komptid och VAB-dagar och föräldraförsäkring funkar egentligen. Jag kan ingenting om smartphones. Jag kan inte hålla tider och blir skitstressad när folk börjar ringa och undra var jag är 10 över 7 om vi stämt träff klockan 7 (och tänker "men herregud, lugn i stormen, klockan är ju bara 10 över, jag är snart på väg hemifrån").

Det får mig att känna mig ibland mer latinamerikan än svensk.

Men sen finns det tusen och åter tusen grejer som O inte förstår, som jag behöver förklara, som för mig är helt självklara och det får mig att känna mig så himla, himla svensk.

Jag älskade att vara i Sverige, det kändes alldeles för kort, jag ville dröja kvar en stund till, hade ingen lust alls nästan att åka tillbaka till Underlandet. Trodde att det skulle kännas jobbigt. Men när vi landade här var det ändå precis som vanligt. Och jag gillar det. Mer och mer kommer jag ihåg varför jag gillar det så himla mycket.

Men nu funderar vi på Sverige på riktigt. O ska söka en master till nästa år. Isåfall är kanske det här det sista året i Underlandet på ett tag. Jag har lite blandade känslor inför det, trots att jag bara förra veckan var helt säker på att det är i Sverige jag vill bo ett litet tag igen.

Vi får se.

Ikväll

Väskorna är snart packade, sista presenterna ska inköpas, sen bär det av till flygplatsen för vår smekmånad till Sverige.

Jag har varit helt sjukt peppad och det är jag väl fortfarande, men när jag öppnade dn.se i morse och läste om Norge la sig en sordi över respeppen. Bomb. I Oslo. Flera döda. Och en galning som skjuter vilt på ett socialdemokratiskt ungdomsläger.

Det känns overkligt och obehagligt och så himla, himla ledsamt.

Och jag vet, det har egentligen ingen logik, jag borde inte vara rädd, för det första för att det var Norge och inte Sverige och för det andra för att jag faktiskt bor i ett land som ligger ganska högt upp på listan över farliga länder i världen och det har smällt minst en två-tre bomber i stan sedan jag flyttade hit för dryga tre år sedan.

Men som sagt, det känns overkligt och obehagligt och så himla, himla ledsamt.

We're not in Kansas anymore...

...alltså man vet att man är långt ifrån Sverige när städerskan ringer och säger att hon inte kan komma förbi, ursäkta så hemskt mycket, för hennes bror har blivit skjuten med sex skott så hon måste fixa lite grejer hos polisen och på sjukhuset.