Tillbaka

Jag varken hann eller ville blogga när vi var i Sverige, jag ville mest ägna mig åt att vara där. Att känna efter.

Det är så himla konstigt att komma hem efter så många år. För hem är det ändå fast jag ibland inte förstår någonting. Jag har aldrig jobbat i Sverige (bara extrajobb medan jag pluggat, men aldrig "på riktigt") och har ingen aning om hur komptid och VAB-dagar och föräldraförsäkring funkar egentligen. Jag kan ingenting om smartphones. Jag kan inte hålla tider och blir skitstressad när folk börjar ringa och undra var jag är 10 över 7 om vi stämt träff klockan 7 (och tänker "men herregud, lugn i stormen, klockan är ju bara 10 över, jag är snart på väg hemifrån").

Det får mig att känna mig ibland mer latinamerikan än svensk.

Men sen finns det tusen och åter tusen grejer som O inte förstår, som jag behöver förklara, som för mig är helt självklara och det får mig att känna mig så himla, himla svensk.

Jag älskade att vara i Sverige, det kändes alldeles för kort, jag ville dröja kvar en stund till, hade ingen lust alls nästan att åka tillbaka till Underlandet. Trodde att det skulle kännas jobbigt. Men när vi landade här var det ändå precis som vanligt. Och jag gillar det. Mer och mer kommer jag ihåg varför jag gillar det så himla mycket.

Men nu funderar vi på Sverige på riktigt. O ska söka en master till nästa år. Isåfall är kanske det här det sista året i Underlandet på ett tag. Jag har lite blandade känslor inför det, trots att jag bara förra veckan var helt säker på att det är i Sverige jag vill bo ett litet tag igen.

Vi får se.