Nu mer än någonsin tidigare hatar jag att få mens. Jag har alltid hatat - innan p-pillrens tid var det för mensvärken från helvetet, under p-pillrens tid för pms-humöret från helvetet - men extra mycket nu. För nu är det inte bara en blandning av mensvärken och pms-humöret från helvetet utan även det där stinget av besvikelse över att nej, jag är inte gravid den här månaden heller.
Att det ska vara så jävla svårt?
Och nej, jag vet ju att fyra månader inte är särskilt länge, att vi är 31 år gamla, att det kan ta sin tid och det är helt normalt. Allt det där vet jag, men man hoppas ju ändå någonstans att det ska gå snabbt och lätt.
O har kollat upp sin sperma, och allt är helt normalt. Jag har ju blivit gravid en gång tidigare, så om inget hänt sen dess är väl jag också helt normal på den fronten. Det borde bara vara en tidsfråga. Men ibland går tiden så himla långsamt.
4 kommentarer:
Jag håller tummen för er! Förstår att det är frustrerande, men dom du skriver - 4 mån är inte särskilt länge. För 80 % tar det väl runt ett år om jag har läst mig till rätt statistik?
Ps. Jag hatar oxå mens, har bara blivit glad denna gång eftersom jag fick regelbunden igen för första gången på lääänge efter alla mina bekymmer, vilket är ett sundhetstecken.
Jag tror att det kommer gå hur bra som helst, den där väntar bara på rätt tillfälle helt enkelt!
Klart att det blir frustrerande även om du vet att det är helt normalt att det tar en stund. När man bestämt sig tycker man ju att det ska ske NU. Men jag tror som Jenny.
Själv är jag på månad 19. Önskan börjar flytta från "hoppas att det händer NU" till "hoppas att det händer över huvud taget".
Skicka en kommentar