Mysterium

Känsliga och/eller ointresserade läsare varnas härmed. Resten av inlägget kommer att handla om flytningar / mens / diverse kroppssymptom. Känns det jobbigt, sluta läsa nu.


**********


Okej, såhär ligger det till: Sen jag slutade med p-piller har mensen blivit alltmer regelbunden, och de senaste gångerna har cykeln varit på 24 dagar. Dag 24 då jag borde fått mens var igår, lördag.

I torsdags fick jag någon slags mens/flytning. Typ rödbrun. Alltså med lite blod i. Detta höll på av och till torsdag-fredag. Sen igår lördag kom nästan ingenting. Idag söndag fick jag en massa mensvärk (framför allt ont nederst i ryggen). Men ingen mens. Bara några enstaka droppar i toaletten, inget mer.

Vanligtvis går det till såhär när jag får mens: Dagarna innan får jag stegrande menssymptom, värk osv, som kulminerar i mensvärken från helvetet samtidigt som mensen kommer, och det brukar vara ganska mycket de första dagarna. Jag blir också väldigt öm i brösten dagarna innan och det går över så fort jag får mens.

Den här gången har jag inte haft lika mycket mensvärksymptom dagarna innan, och inte alls lika ont i brösten som jag brukar ha. Men idag har jag gått runt med den där molande värken hela dan, och det var värst runt mitt på dan. Men bara som sagt några få droppar blod.

I morse gjorde jag ett graviditetstest, men det visade negativt. Det kan ju iofs vara för tidigt, man ska ju helst vänta ett tag. Men det är ju hur som helst skitkonstigt. Att det inte kommer någon mens borde ju vara ett graviditetstecken, men att jag ändå får en massa mensvärk, sån där molande ryggvärk. Det är väl inte något normalt graviditetstecken alls?

Vad händer i min kropp just nu?

Okej, lite stressad över bröllopet är jag kanske

Typexempel på ful traditionell
tårta

Oj, då. Jag skällde visst ut O just över bröllopstårtan.

Typexempel på
cheesecake som
jag vill ha

Alltså, hans mamma vill betala tårtan, men hon fattar liksom inte att nej, ingen jävla traditionell fultårta. Som dessutom inte är särskilt god.

Jag vill ha cheesecake.

O säger att för hans del spelar det ingen roll.

Och jag blir tokig för varenda gång så ringer hans mamma och säger att nu har hon kollat på det och det konditoriet och hittat en jättefin tårta, och alla är tråktraditionella och VARFÖR kan O inte bara säga nej?

Åh. Så nu kommer hon hit för vi ska snacka tårta och då blir det ju jag i slutändan som får förklara för henne att nej, en sån tårta ska vi inte ha, vi ska ha en fin och god cheesecake.

Och så skäller jag på O.

Bröllopsstress, alltså. Är det nu det börjar?

Skotermannen på Magaluf

I hans album "Magaluf 2011" kan vi se att han druckit blå absint, suttit med armen runt en väldigt blond tjej framför en svensk flagga, druckit en hel del öl och fotat random tjejer med kortkorta klänningar som gått förbi på gatan.

Däremot verkar han enligt fotoalbumet inte varit på stranden en enda gång.

En lista

Snodd från Inte Skyldig och Just Another Fucking Blog:

Just nu tänker jag på bröllop, sverigeresa, bröllop, sverigeresa, bröllop, sverigeresa. Och däremellan lite jobb och lite framtid.
När jag vaknar på morgonen vill jag nuförtiden ofta sova lite till, fast rent allmänt är jag ju en morgonpigg person.
Min mobiltelefon är en begagnad apparat för att ringa och skicka sms. Inget mer. Jag tror inte ens jag vet hur man slår på en iPhone. Det verkar spännande att ha en telefon som man kan göra massa annat med, men när man bor i en stad där rånrisken är överhängande om man tar upp en sån på gatan känns det inte riktigt värt det.
Imorgon kommer jag förhoppningsvis kirra notarie till bröllopet. Då ska O och jag gå och prata med den tilltänkta. Vore fint om vi fick en vigselförrättare snart.
Ikväll skall jag jobba eller träna. Eller kanske köpa skor till bröllopet. Eller gå och snacka med frisören. Det är lite oklart än så länge.
När jag bakar mediterar jag. Älskar att knåda deg.
Sist jag grät var nog förra eller förrförra veckan då jag som vanligt fick lite ångest över det här med våra inkompatibla drömmar.
Kärlek är trygghet och lycka.
I somras var jag... pass. Jag bor ju i ett land utan årstider. Senast det var sommarmånader i Sverige jobbade jag på som vanligt här. Men SNART blir det TRE VECKOR SVENSK SOMMAR. Jag dör av längtan.
Jag pratar spanska som de infödda här. Folk brukar nästan aldrig märka skillnad. Det känns fint.
Jag lyssnar på salsa.
Jag är sämst på att hantera konflikter. Pallar inte. Tycker att det är skitjobbigt. Får ångest.
Jag är bäst på att organisera och styra upp.
Den bästa känslan är att veta. Den här personen vill jag bli gammal tillsammans med.
Jag är rädd för att bo för långt borta när mina föräldrar blir gamla och sjuka.
När jag lagar mat gör jag det oftast så enkelt som möjligt. Tycker inte att det är så kul.
Jag brukar få komplimanger för min spanska och mina salsaskills.
Jag glömmer aldrig människor som gjort intryck på mig.
Jag vill ha två streck på graviditetstestet.

Alltså jag vet ju egentligen att det inte är på riktigt

Jag älskar Grey's Anatomy och Private Practice. I förrgår var det så jävla bra avsnitt. Näst sista för säsongen. Private Practice var värsta pro choice-propagandan rakt igenom och Grey's Anatomy slutade med cliffhanger inför säsongsavslutet. Vågar inte säga mer än så, för Underlandet är ju tydligen före Sverige i avsnitt.

Men igår morse när jag vaknade hade jag sån himla ångest över Meredith och hur allt ska gå. Riktig sån där "åh, nej, om hon ändå kunde göra det ogjort"-klump i magen hela morgonen. Vet inte hur normalt det är att leva sig in i en TV-serie sådär.

Bästa nyheten idag

Onekligen har fått en Svante!

Bamse - inte längre världens snällaste björn

Egmont slår nya rekord för att behålla titeln som Sveriges vidrigaste förlag. Häromveckan annonserades ju deras idiotiska tilltag med att skapa två nya tidningar - en tjejtidning och en killtidning - som var det mest könsstereotypiska man kunde tänka sig.

Som om inte detta vore nog har de nu sålt Bamses själ till Migrationsverket. I en tidning för barn som kommer hit som asylsökande används Bamse för att förklara att det egentligen inte alls är så dåligt att bli hemskickad igen. Då får man ju träffa sina vänner därhemma som man säkert har saknat.

Ja, otroligt men sant.

Så protestera, skicka mejl till Egmont, och bjud in alla ni känner till Facebook-eventet.

Nu ska jag gå och kräkas lite över Egmonts våldtäkt på Bamse, men innan dess kopierar jag in mejlet jag skickade, använd er av mallen om ni vill, och skicka till bamse@egmont.se, charlotta.borelius@egmont.se, ylva.mansson@egmont.se:

Hej Egmont!

Läste idag om att ni sålt ut Bamse och hans värderingar till migrationsverket, för att marknadsföra en migrationspolitik som fått stark kritik från både FN och Amnesty. Jag växte upp med Bamse som tillsammans med hans vänner lärde mig om vikten att hålla ihop och hjälpa varandra.

”Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.” - Mattias Elftorp, skribent på HD.

Jag får, precis som Mattias Elftorp, ont i magen av det här. Det är helt sjukt att Egmont förlag genom en tidning som Bamse aktivt tar ställning för denna syn på asylpolitk och migration. För mig har Bamse-tidningen alltid varit något som präglats av rättvisa och solidaritet, det här är ju helt tvärtom. Rent av helt absurt.

Jag vill bestämt be Egmont Förlag och upphovsmännen till denna bedrövliga faktaserie att reflektera över vad de faktiskt gjort och håller på med. Det är främst barn som läser Bamse, barn är enkla att påverka. Just den här tidningen är inte vilken tidning som helst utan är utformad specifikt för asylsökande barn ihop med migrationsverket.

När jag var liten läste jag ofta dessa tidningar och Bamse var då världens snällaste björn (vilket jag fortfarande trodde för några timmar sedan) budskapet var solklart: Man ska inte vara elak mot någon för att den är annorlunda, alla ska få vara med och leka. Man ska hjälpa de som har det svårt och vara snäll.

Vad hände med Bamse? Skulle han verkligen tycka om att förknippas med en våldsam och rasistisk asylpolitik?

Efter det här kommer jag aldrig att köpa Bamse till mina barn.
Hej då Bamse. Tack för våra fina år tillsammans.

Med vänliga hälsningar

Bridezilla, jag?

På vaken dagtid är jag inte så himla orolig eller stressad över bröllopet. Det känns som att vi har det mesta under kontroll (utom den lilla detaljen vigselförrättare, då) och att vi har god tid på oss (i underländska mått mätt).

Nemas problemas.

Men mitt undermedvetna har fått för sig att avhandla alla möjliga skräckscenarion och precis allt som kan gå fel. Trigga fram någon slags ångest och oro i sömnen.

Jag vet inte hur många gånger jag har drömt att vi inte hinner bordsplacera (tydligen viktig grej enligt mitt undermedvetna bridezilla-alter ego), att det spöregnar, att notarien inte dyker upp, att vi glömmer ringarna, att ingen kommer, att fotografen inte dyker upp och ingen av gästerna har kamera med sig, att vår DJ inte dyker upp och det enda som finns är en fjuttig bärbar CD-spelare med dålig volym och några Ace of Base-skivor (!), och så vidare i all oändlighet.

Ska det vara såhär ända fram till bröllopet, eller?

Två steg fram, ett steg tillbaka

Det här jävla landet, alltså. För det mesta älskar jag det, ibland blir jag tokig.

För två veckor sedan var vi på några kompisars bröllop. Notarien där var trevlig och bra, så vi passade på att fråga henne om hon kunde vara vigselförrättare på vårt bröllop. Jodå, det gick bra.

Okej, idag var jag där och skulle fixa en pappersgrej (ni anar inte vilket jävla meck det är att gifta sig utomlands). Då utspelade sig följande konversation:

"När är det nu ni ska gifta er?"

"Den 9 juli."

"Okej, får se om vi har lördagsskift då."

Så kollar hon i skift-kalendern (det visar sig nämligen att inte alla notarier har skift varje lördag utan det är uppdelat, något hon inte klämde ur sig när vi frågade om hon kunde) och säger:

"Nej, vi har inte skift just den lördagen, så det går inte. Ni får ta ett annat datum."

Men HELLO. Det är för fan mindre än två månader kvar till vigseln. Stället är bokat, inbjudningarna är på tryckeriet, folk har köpt biljetter från fucking Sverige. Eh, nej. Vi kan INTE ta ett annat datum.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett i notarie-letandet. Vilket känns lite jobbigt, särskilt som vi hade sett henne "in action" så att säga, och hon var bra. Notarier är nämligen det konservativaste elitsläktet man kan hitta i det här landet och jag vägrar ha en vigselförrättare som pratar om hur kvinnan ska lyda sin make eller får för sig att dra en religiös predikan (obs! exempel från verkligheten!) på vårt bröllop.

Suck.

I övrigt går dock förberedelserna bra. Inbjudningarna på tryckeriet, stället bokat, klänning införskaffad, osv.

Konstateranden

1. Jag är världens sämsta bloggare just nu. Jag hittar liksom ingen balans mellan den här och den andra bloggen och skriver det mesta på den andra. Fast jag egentligen gillar den här. Måste bara hitta var den passar in.

2. Vi var på fest i lördags och det var en argentinare där. Plötsligt mindes jag varför inte skulle kunna tänka mig att bo i Buenos Aires resten av mitt liv. Efter min oskyldiga fråga "Hej, vad gör du här i Underlandet?"var jag fast i en halvtimmes monolog om hans egna förträfflighet (tills jag lyckades smita med ursäkten att jag var tvungen att gå på toaletten).
*Disclaimer: Jag generaliserar hejvilt, jag vet. Jag har massor av fantastiska vänner från Buenos Aires. Men alltså, gemene person (särskilt män) som man träffar på gatan eller på fest eller så i Buenos Aires har en otrolig förmåga att anse att världen snurrar runt dem och att tro att alla andra är vansinnigt intresserade. Inte så charmigt, if you ask me.*

3. Vår sambo hade middag med vänner hemma hos oss i helgen. En av dem var hennes ex, en transkille. Så. jävla. snygg. Alltså det där lite androgyna i utseendet som transkillar har. Mycket fördelaktigt. Dessutom var han mycket smart. Jag fick en tillfällig minicrush på honom där och då.

Svenska våren och försommaren är värsta tiden på året

Om man bor någon helt annanstans, vill säga. Till exempel ett land som inte har några årstider alls. Där man vaknar och tittar ut genom fönstret och det kan lika gärna vara november som mars som juli. Eller någon annan månad.

Då är det inte så himla kul med alla som ska envisas med att blogga om hur de hänger på balkonger och i parker och gudvetvar och alla statusuppdateringar på facebook om hur himla varmt och fantastiskt och underbart allt är.

Man får ju hemlängtan, ju.

Kan ni inte låtsas att allt är grått och mulet och kallt precis som här, okej?

Musikalavsnittet i Grey's Anatomy...

...som halva bloggosfären snackar om. Det gick på TV här för flera veckor sedan.

Är u-landet Underlandet före Sverige med flera veckor i Grey's Anatomy? Jag är i chock.

PS. För övrigt gillade jag det. Det var fin musik. Men en gång, skulle Grey's bli musikal skulle jag sluta titta illa kvickt.

Mens

Nu mer än någonsin tidigare hatar jag att få mens. Jag har alltid hatat - innan p-pillrens tid var det för mensvärken från helvetet, under p-pillrens tid för pms-humöret från helvetet - men extra mycket nu. För nu är det inte bara en blandning av mensvärken och pms-humöret från helvetet utan även det där stinget av besvikelse över att nej, jag är inte gravid den här månaden heller.

Att det ska vara så jävla svårt?

Och nej, jag vet ju att fyra månader inte är särskilt länge, att vi är 31 år gamla, att det kan ta sin tid och det är helt normalt. Allt det där vet jag, men man hoppas ju ändå någonstans att det ska gå snabbt och lätt.

O har kollat upp sin sperma, och allt är helt normalt. Jag har ju blivit gravid en gång tidigare, så om inget hänt sen dess är väl jag också helt normal på den fronten. Det borde bara vara en tidsfråga. Men ibland går tiden så himla långsamt.

Bannor, bot och bättring

Hanna lämnade följande kommentar till det här inlägget:

Jag har läst din blogg ett tag och skäms lite över att min första kommentar kommer att bli kritik. Jag tycker nämligen att du verkar både smart, klok och rolig. Dessutom så beundrar jag dig för ditt engagemang för kvinnor och rättigheter. Att skämta om dålig grammatik tycker jag är helt ok. Likaså vore det fantastiskt om så många som möjligt verkligen ansträngde sig för att skriva så bra som möjligt eftersom det främjer läsupplevelsen, förståelsen och därmed kommunikationen. När det är sagt så är det ju så att vi alla har olika kvaliteter. Det gör mig därför beklämd att du exemplifierar ett dåligt språkbruk med att länka till bloggen i fråga. Det är ju inte helt otänkbart att denna kvinna nu får en massa besök på sin blogg och att hon därmed hittar hit. Det är inte heller helt otänkbart att det känns som ett hån för henne att du kritiserar något så viktigt som bloggens namn och att hon blir ganska så ledsen. Din långa utbildning och ditt goda språkbruk förpliktar i mina ögon. Det förpliktar till en ödmjukhet över den makt som ett gott språkbruk ger. Det är väl ändå inte så att de enda som tillåts ta plats i världen, som tillåts att synas och ha åsikter är akademiker (jag själv är också en) eller andra som kan uttrycka sig så att det imponerar. Särskilt ledsen blev jag när jag scrollade ner i hennes blogg och såg att hon verkar vara en helt vanlig, kärleksfull mamma, som gärna tänker lite utanför boxen och klär sin lilla pojke i "flickkläder". Hon har dessutom funnit gläden i att sätta sina känslor på pränt, dvs funnit glädjen i det skrivna språket. Att prata om, skämta om och diskutera grammatik är helt ok, men att använda en person som inte deltar i debatten som det dåliga exemplet, det är enligt mig mobbing. Kanske överreagerar jag ... Det skulle därför vara mycket spännande att höra vad du tänker om detta.

Oj.

Hanna, jag tror att du har rätt och nu skämns jag litegrann. Det var nog dumt av mig.

Jag tror inte att personen bakom bloggen är en dålig människa på något sätt, och det var inte heller alls vad jag ville framföra. Jag hamnade på bloggen genom en massa vidareklickningar och reagerade över namnet, helt enkelt. Men ja, kanske är det dumt att peka ut en enskild människa, det var inte meningen att håna någon, och det är heller inte meningen att vilja stänga ute någon, det finaste med internet är ju att alla får uttrycka sig.

Men däremot stör jag mig, i största allmänhet, helt otroligt mycket på särskrivningar och på folk som inte kan skilja på de och dem. Det förstör hela läsupplevelsen för mig personligen. Och jag håller nog inte med dig om att det behöver vara elitistiskt, för man behöver inte vara akademiker för att kunna enkla språkregler. De lär man sig redan i grundskolan. Däremot inte sagt att om man inte skriver rätt får man inte skriva alls.

Men jag tog bort länken, för du fick mig att tänka till, Hanna. Tack.

Jag lever...

...men jag översvämmas av jobb. Allt det där som jag sköt upp när jag hetsade med uppsatsen har blivit till en stor hög med jobb som inte kan ignoreras längre.

Jag har spenderat kvällen med att skriva in allt i Remember the Milk, för att få någon slags struktur på det hela. Det är en evighetslång lista.

Och jag bloggar, men mest på andra bloggen. Den icke-anonyma.

Och jag vill blogga här, mer, oftare, men ibland räcker jag inte riktigt till.

Men jag mår bra.