Livet.
Man tänker att man träffar den där personen som är rätt, den där som det känns i magen att man ska dela livet med, och då kommer allt att funka. Allt kommer att vara bra.
Och man är ju lyckliga tillsammans. Man vill varandra väl.
Men livet kommer emellan.
För man har ju andra drömmar också. Man kan inte fylla hela sin själ med bara kärleken och den där andra personen. Det måste finnas mer.
Och de där andra drömmarna, de passar inte alltid ihop, riktigt.
Det kan vara så till exempel att jag känner att här, det är här i Underlandet jag vill vara. Åtminstonde några år framåt. Jag har flängt runt i världen, nu vill jag stanna ett tag. Det är här jag har mina möjligheter, det är här jag kan förverkliga mina drömmar, det är här jag håller på att bygga upp en karriär som passar in på pricken på det jag vill i livet. Det är här, och inte i Sverige. Där finns inte mina drömmar, där finns inte det jag vill just nu i livet.
Och så O. Som känner att nej, i Underlandet finns inte hans drömmar. Som känner att det fortfarande saknas något. Han vill se världen, plugga utomlands, leta möjligheter någon annanstans. Han drömmer om Sverige, där designbyråerna inte frilanskontaktar honom, som har 10 års erfarenhet och massa talang, för att göra banners. Där designen är avant-garde, där han kan utvecklas. Här står han stilla. Det är inte här, det är i Sverige. Här finns inte hans drömmar, här finns inte det han vill just nu i livet.
En relation handlar om att kompromissa. Men det är jobbigt när det handlar om att kompromissa bort sina drömmar. Vem ska få förtur? Hur länge ska jag få leva mina drömmar innan det är hans tur?
Man vill ju varandra väl.
Men livet är inte alltid så lätt.
11 kommentarer:
Åh det är så himla svårt. Jag hoppas att ni hittar en bra mellanväg. Men finns det inget i Sverige som du skulle vilja göra? Ett tag?
Jag förstår att det är skitjobbigt. Jag känner verkligen med er. Men en ljusglimt i det hela är väl ändå att ni längtar till varandras länder, även om Underlandet väl är lite ditt land nu också. Jag menar inte att det inte är jobbigt också, men ni slipper ju iallafall bråka om att bägge vill vara i sitt hemland och aldrig aldrig lämna. Eller eh, det blir kanske samma sak fast tvärtom? Tänker bara på många av mina aussiekompisar som träffade en Australiensare som verkligen never ever kan tänka sig sverige. Äh jag babblar bara. Men du? Ni hittar er lösning!
Oh vad jag känner igen mig! Det skulle kunna varit jag som skrev det här inlägget,, men tvärt om. Nu har jag och Sockerbiten valt att satsa på hans drömmar i första hand så att jag sen kan satsa på mina. Men det är lätt att bli lite bitter, martyr och avundsjuk. Usch vilka hemska ord. Jag och Casey gjorde en plus och minus lista, vart vinner vi mest - vart förlorar vi minst. Utav det kom beslutet. Men jag hade aldrig kunna varit nöjd med att veta att Casey fick ge upp sin dröm för min, då väntar jag hellre och gnäller till det är min tur.
Hoppas ni hittar en mellanväg, det är verkligen inte lätt. Jag har aldrig fått kompromissa så mycket i hela mitt liv som med M, men det har lärt mig otroligt mycket - både om relationer och om mig själv, och i slutändan tror jag att det har gett mig mycket bra saker. Det här med att skaffa barn t.ex, kanske kan det funka att bo här ett tag då och ta de av våra förmåner..? Bara en tanke...
Vi har lite samma problem, aven om det egentligen inte ar ett problem annu, bara lost prat. Min man sager att han garna skulle kunna tanka sig att bo i Sverige nagon gang, och jag kanner sa himla starkt att jag inte vill bo i Sverige igen. Sodra Kalifornien ar hemma nu, och skulle vi flytta sa blir det absolut inte hem till vintermorkret igen.
Åh, ni är så himla fina.
Ja, det måste ju gå att hitta en lösning. Jag hoppas bara att det är en lösning där vi båda får utvecklas och vara lyckliga.
Inte Skyldig: Något jag verkligen skulle vilja göra i Sverige är att doktorera, men det är läskigt att binda upp sig på så många år på en gång. Tänk om O inte gillar Sverige? Han har ju en fantasibild, men jag tror inte att det är ett så himla lätt land att vara latino-invandrare i.
Men ja, någonting vettigt måste ju gå att hitta. Jag känner bara att här gör jag det vettigaste jag vet.
Linn: Jag tror faktiskt att det är lite lättare. Man slipper ju i alla fall känna att "jag lämnade allt för dig och nu sitter jag i det här landet som inte är mitt och där de pratar språket som inte är mitt och allt jag har är dig och det räcker inte". O har ju vänner, familj och historia här. Och jag där. Det tror jag gör sitt till.
Linnéa: Vi är snart i list-läge också. Inte så mycket om vi ska till Sverige, men när. För Os del får det gärna bli imorgon, för min del om några år.
Duktiga Tjejen: Det måste gå att hitta mellanväg.
Jag har också tänkt på det där med barn, problemet är bara att det inte riktigt går ihop. Med anhörighetsvisum är jag försörjningsansvarig för O. Så jag måste jobba. Han ska plugga (och frilansa). I Sverige kan man väl knappast sätta barn på dagis innan 1 år? Och jag har ju noll i svensk inkomst, vilket skulle innebära en föräldrapenning på 95 kronor om dagen vilket är totalt omöjligt att försörja en familj på...
Cineralley: Hear, hear...
Ajajaj. Hög igenkänningsfaktor på det här... Kan tyvärr inte ge några konstruktiva råd, eftersom jag själv inte ens kan tänka mer än nåt halvår i taget framåt utan att få ont i magen och svårt att andas.
Känslan av att ha träffat den person man vill leva med mer än något annat, och samtidigt känna att ens drömmar är i princip omöjliga att pussla ihop i praktiken... Vad gör man då liksom?
Men det kommer lösa sig, helt enkelt för att det måste göra det. Ni finner en väg som funkar för er båda tror jag. Kram!
Ja fi fan. NZ är hemma på flera sätt nu men sen vi fick barn kan jag sakna att ha min familj och mina vänner runt så att det bränner i bröstet. Att det går så trögt med jobb och så gör ju också att jag kan känna att jag offrat något. Men samtidigt skulle jag ju avsky att vara i Sverige om J inte skulle trivas där. Men det skulle vara roligt att prova i framtiden. Vill gärna att kiddet/ev flera kiddon ska få bo i Sverige iaf en del av sin uppväxt.
om det är något man tyvärr känner igen sig i... fast för oss är det väl tvärtom, längtar efter röda hus med vita knutar och midsommardopp och knäckebröd nu... och ja - familjen såklart. svårt svårt, jag tänker ibland på hur det är som om en helt ny grupp tillkommit under de senaste decennierna, de restokiga och kära svenskarna som alla delar samma problem, eller nästan i alla fall.
Kommer O från Sverige? Jag har alltid tänkt på honom som underlandare.
Sedärja, om man bara hade läst alla kommentarerna innan man kommenterade så hade man vetat...
Nu vet jag!
Skicka en kommentar