Jag får sån himla ångest av att läsa Saras blogg just nu. Att i skrift bevittna ett långsamt slut på en kärlek som ju borde vara för evigt. De har gift sig, fått en dotter, hon har bytt land för hans skull. Det skulle vara en saga med lyckligt slut.
Och ja, jag vet att det lyckliga slutet inte nödvändigtvis behöver vara att de är tillsammans för alltid, det kanske är just precis nu som Sara håller på att skapa sitt lyckliga slut. Men ändå.
Inte Skyldig frågade mig vad det är som ger mig så mycket ångest. Om jag tror att det skulle kunna hända O och mig.
Jag vet inte. Jag tror väl inte det egentligen, man kan väl inte gå runt att tro att något man bygger upp ska ta slut.
Det är mer känslan. Förnimmelsen av att allt är så skört. Det där livsfarliga tänk om. Jag vågar inte ens tänka klart tanken.
Jag är livrädd för slut. För att bryta ned sådant som byggts upp. För avsked.
Kan ni inte alla bara vara lyckliga och ihop för alltid, okej?
7 kommentarer:
oh nej nej nej! Det får inte bli så när man har lämnar allt och investerat det man hade kvar. Gud vilken mardröm, nu gav du mig ångest.
Eller hur! Inte meningen att ge dig ångest, sorry.
Åh fyyy! Jag har inte läst hennes blogg på ett tag nu... Och undantaget dottern har det hänt mig. Jag flyttade, gifte mig, skilde mig och var däremellan ensammast på andra sidan jorden. Ångest.
Ja men bu! Jag får råångest så fort något par bland mina vänner gör slut. Att om det blir dåligt är det så oändligt svårt att reparera. Tanken på att jag faktiskt trott att jag träffat mannen i mitt liv en gång tidigare, även om jag då var förtvivlat ung. Det går ju aldrig att veta hur det blir om tio år eller femtio. Allt man kan vara är störtsäker här och nu. Men någon form av garanti vore skönt.
Så tänker jag också då och då. Att allt bara kan ta slut. Och såklart gör det världsont om man kommer från samma land eller om man bor på andra sidan jorden tillsammans om det skulle ta slut, men jag tror att man får släppa det där. För att få en sund relation.
Så här:
ni har det så jävla, jävla bra nu. Bra, det är det vi tänker på. Vi hoppas att det alltid kommer att vara jävla bra. Finns det någon gång i framtiden att det inte är jävla bra så får man ta det då, inte nu. Det kan hända, såklart kan det hända, men varför gå och oroa sig för att man kanske kommer att bryta benet om tio år när det är bra nu?
Kram.
Inte ta morgondagens bekymmer nu inte. Nu är du lycklig och fortsätt på den vågen/vägen/etc.
Det där med slutångest är välbelkant. Men blah, jag har precis gjort slut, ändå, äntligen? Det här är bajs, men det här är också rätt!
(ordverifieringen: perse. Hah, det betyder röv på finska)
Skicka en kommentar