Ny fin blogg

Jag är ju jättedålig på att uppdatera den här bloggen och jag vet inte riktigt vad det ska bli av den, ärligt talat (jag gör ju knappt något här, men jag är ändå inte redo att släppa den, kanske hittar jag dess plats om ett tag).

Men jag vill i alla fall rekommendera en blogg som jag hittade idag när jag surfade runt. Jag läste förstasidans inlägg, sen hamnade den i min reader. Gillar! Läs:
Själv är bäste dräng

Det gick bra

Allt ser bra ut. Plommonet mår helt perfekt och vi andas ut.

Lite rädd

På fredag ska jag göra ett specialultraljud. De mäter nacken och en massa annat på fostret och kan på så vis säga om det finns en ökad risk för Downs Syndrom.

Jag vet inte vad vi ska göra med den informationen. "Den här undersökningen görs för att ni ska kunna förbereda er i tid och vara beredda på en eventuellt svår graviditet", säger gynekologen. För abort är ju inte lagligt här. Även om det såklart finns och jag vet mer än väl var jag skulle kunna göra en säker om än olaglig sådan om jag skulle behöva.

Men tänk om den här undersökningen visar att det istället för en på 450 är en på 100, en på 10 att plommonet i magen har Downs Syndrom? Vad ska vi isåfall göra med den informationen? Vilket beslut ska vi ta då? Om det är en på 300? Ganska liten risk men ändå förhöjd? Var ska man dra gränsen?

Jag tycker att det känns lite läskigt inför det här ultraljudet. Kan vi alla hålla tummarna för att de på fredag säger att istället för en på 450 så är det bara en på 1000 att plommonet har Downs? Okej?

Preggosymptom vecka tolv

Inte en enda gång har jag mått det minsta lilla illa, inte ett enda kräks. Man skulle nästan kunna tro att jag inte var gravid alls, om det inte vore för:

Trött. Trött, trött, trött. Det börjar avta så smått, men himmel vad trött jag har varit. Det tar väl lite energi av kroppen att tillverka en ny person, kan tänkas.

Hungrig. Jag blir vrålhungrig var tredje timme, punktligt. Sådär så att jag känner att om jag inte får mat NU så svälter jag nog ihjäl. Sen äter jag typ en halv macka och blir proppmätt. Som en fågel, ungefär. Eller kanske som en bebis.

Kissnödig. Det är som att jag druckit tre-fyra öl konstant. Måste gå på toa hela tiden. HELA tiden.

Och det sämsta av alla:

Ingen sexlust. I princip ingen alls. Vi hade sex typ tre eller fyra gånger på vår treveckors smekmånad. Vad är dealen med det? Nu när det är dags för den andra trimestern av den här graviditeten väntar jag med stor spänning på den stora preggokåtheten som tydligen ska komma. För såhär kan vi ju inte ha det.

Tillbaka

Jag varken hann eller ville blogga när vi var i Sverige, jag ville mest ägna mig åt att vara där. Att känna efter.

Det är så himla konstigt att komma hem efter så många år. För hem är det ändå fast jag ibland inte förstår någonting. Jag har aldrig jobbat i Sverige (bara extrajobb medan jag pluggat, men aldrig "på riktigt") och har ingen aning om hur komptid och VAB-dagar och föräldraförsäkring funkar egentligen. Jag kan ingenting om smartphones. Jag kan inte hålla tider och blir skitstressad när folk börjar ringa och undra var jag är 10 över 7 om vi stämt träff klockan 7 (och tänker "men herregud, lugn i stormen, klockan är ju bara 10 över, jag är snart på väg hemifrån").

Det får mig att känna mig ibland mer latinamerikan än svensk.

Men sen finns det tusen och åter tusen grejer som O inte förstår, som jag behöver förklara, som för mig är helt självklara och det får mig att känna mig så himla, himla svensk.

Jag älskade att vara i Sverige, det kändes alldeles för kort, jag ville dröja kvar en stund till, hade ingen lust alls nästan att åka tillbaka till Underlandet. Trodde att det skulle kännas jobbigt. Men när vi landade här var det ändå precis som vanligt. Och jag gillar det. Mer och mer kommer jag ihåg varför jag gillar det så himla mycket.

Men nu funderar vi på Sverige på riktigt. O ska söka en master till nästa år. Isåfall är kanske det här det sista året i Underlandet på ett tag. Jag har lite blandade känslor inför det, trots att jag bara förra veckan var helt säker på att det är i Sverige jag vill bo ett litet tag igen.

Vi får se.

Ikväll

Väskorna är snart packade, sista presenterna ska inköpas, sen bär det av till flygplatsen för vår smekmånad till Sverige.

Jag har varit helt sjukt peppad och det är jag väl fortfarande, men när jag öppnade dn.se i morse och läste om Norge la sig en sordi över respeppen. Bomb. I Oslo. Flera döda. Och en galning som skjuter vilt på ett socialdemokratiskt ungdomsläger.

Det känns overkligt och obehagligt och så himla, himla ledsamt.

Och jag vet, det har egentligen ingen logik, jag borde inte vara rädd, för det första för att det var Norge och inte Sverige och för det andra för att jag faktiskt bor i ett land som ligger ganska högt upp på listan över farliga länder i världen och det har smällt minst en två-tre bomber i stan sedan jag flyttade hit för dryga tre år sedan.

Men som sagt, det känns overkligt och obehagligt och så himla, himla ledsamt.

Varför Underlandet kallas Underlandet

Önskerubrik från Linnéa i USA

----------

Jag behövde ett namn till bloggen och ett namn på landet jag bosatt mig i, eftersom jag ville vara anonym och inte skriva ut vilket land det verkligen handlade om.


Underlandet känns som det där magiska landet, det där någon helt annanstans, där allt kan hända, där man aldrig vet vad som väntar runt hörnet.


Det är Underlandet för mig.