Två steg fram, ett steg tillbaka

Det här jävla landet, alltså. För det mesta älskar jag det, ibland blir jag tokig.

För två veckor sedan var vi på några kompisars bröllop. Notarien där var trevlig och bra, så vi passade på att fråga henne om hon kunde vara vigselförrättare på vårt bröllop. Jodå, det gick bra.

Okej, idag var jag där och skulle fixa en pappersgrej (ni anar inte vilket jävla meck det är att gifta sig utomlands). Då utspelade sig följande konversation:

"När är det nu ni ska gifta er?"

"Den 9 juli."

"Okej, får se om vi har lördagsskift då."

Så kollar hon i skift-kalendern (det visar sig nämligen att inte alla notarier har skift varje lördag utan det är uppdelat, något hon inte klämde ur sig när vi frågade om hon kunde) och säger:

"Nej, vi har inte skift just den lördagen, så det går inte. Ni får ta ett annat datum."

Men HELLO. Det är för fan mindre än två månader kvar till vigseln. Stället är bokat, inbjudningarna är på tryckeriet, folk har köpt biljetter från fucking Sverige. Eh, nej. Vi kan INTE ta ett annat datum.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett i notarie-letandet. Vilket känns lite jobbigt, särskilt som vi hade sett henne "in action" så att säga, och hon var bra. Notarier är nämligen det konservativaste elitsläktet man kan hitta i det här landet och jag vägrar ha en vigselförrättare som pratar om hur kvinnan ska lyda sin make eller får för sig att dra en religiös predikan (obs! exempel från verkligheten!) på vårt bröllop.

Suck.

I övrigt går dock förberedelserna bra. Inbjudningarna på tryckeriet, stället bokat, klänning införskaffad, osv.

Konstateranden

1. Jag är världens sämsta bloggare just nu. Jag hittar liksom ingen balans mellan den här och den andra bloggen och skriver det mesta på den andra. Fast jag egentligen gillar den här. Måste bara hitta var den passar in.

2. Vi var på fest i lördags och det var en argentinare där. Plötsligt mindes jag varför inte skulle kunna tänka mig att bo i Buenos Aires resten av mitt liv. Efter min oskyldiga fråga "Hej, vad gör du här i Underlandet?"var jag fast i en halvtimmes monolog om hans egna förträfflighet (tills jag lyckades smita med ursäkten att jag var tvungen att gå på toaletten).
*Disclaimer: Jag generaliserar hejvilt, jag vet. Jag har massor av fantastiska vänner från Buenos Aires. Men alltså, gemene person (särskilt män) som man träffar på gatan eller på fest eller så i Buenos Aires har en otrolig förmåga att anse att världen snurrar runt dem och att tro att alla andra är vansinnigt intresserade. Inte så charmigt, if you ask me.*

3. Vår sambo hade middag med vänner hemma hos oss i helgen. En av dem var hennes ex, en transkille. Så. jävla. snygg. Alltså det där lite androgyna i utseendet som transkillar har. Mycket fördelaktigt. Dessutom var han mycket smart. Jag fick en tillfällig minicrush på honom där och då.

Svenska våren och försommaren är värsta tiden på året

Om man bor någon helt annanstans, vill säga. Till exempel ett land som inte har några årstider alls. Där man vaknar och tittar ut genom fönstret och det kan lika gärna vara november som mars som juli. Eller någon annan månad.

Då är det inte så himla kul med alla som ska envisas med att blogga om hur de hänger på balkonger och i parker och gudvetvar och alla statusuppdateringar på facebook om hur himla varmt och fantastiskt och underbart allt är.

Man får ju hemlängtan, ju.

Kan ni inte låtsas att allt är grått och mulet och kallt precis som här, okej?

Musikalavsnittet i Grey's Anatomy...

...som halva bloggosfären snackar om. Det gick på TV här för flera veckor sedan.

Är u-landet Underlandet före Sverige med flera veckor i Grey's Anatomy? Jag är i chock.

PS. För övrigt gillade jag det. Det var fin musik. Men en gång, skulle Grey's bli musikal skulle jag sluta titta illa kvickt.

Mens

Nu mer än någonsin tidigare hatar jag att få mens. Jag har alltid hatat - innan p-pillrens tid var det för mensvärken från helvetet, under p-pillrens tid för pms-humöret från helvetet - men extra mycket nu. För nu är det inte bara en blandning av mensvärken och pms-humöret från helvetet utan även det där stinget av besvikelse över att nej, jag är inte gravid den här månaden heller.

Att det ska vara så jävla svårt?

Och nej, jag vet ju att fyra månader inte är särskilt länge, att vi är 31 år gamla, att det kan ta sin tid och det är helt normalt. Allt det där vet jag, men man hoppas ju ändå någonstans att det ska gå snabbt och lätt.

O har kollat upp sin sperma, och allt är helt normalt. Jag har ju blivit gravid en gång tidigare, så om inget hänt sen dess är väl jag också helt normal på den fronten. Det borde bara vara en tidsfråga. Men ibland går tiden så himla långsamt.

Bannor, bot och bättring

Hanna lämnade följande kommentar till det här inlägget:

Jag har läst din blogg ett tag och skäms lite över att min första kommentar kommer att bli kritik. Jag tycker nämligen att du verkar både smart, klok och rolig. Dessutom så beundrar jag dig för ditt engagemang för kvinnor och rättigheter. Att skämta om dålig grammatik tycker jag är helt ok. Likaså vore det fantastiskt om så många som möjligt verkligen ansträngde sig för att skriva så bra som möjligt eftersom det främjer läsupplevelsen, förståelsen och därmed kommunikationen. När det är sagt så är det ju så att vi alla har olika kvaliteter. Det gör mig därför beklämd att du exemplifierar ett dåligt språkbruk med att länka till bloggen i fråga. Det är ju inte helt otänkbart att denna kvinna nu får en massa besök på sin blogg och att hon därmed hittar hit. Det är inte heller helt otänkbart att det känns som ett hån för henne att du kritiserar något så viktigt som bloggens namn och att hon blir ganska så ledsen. Din långa utbildning och ditt goda språkbruk förpliktar i mina ögon. Det förpliktar till en ödmjukhet över den makt som ett gott språkbruk ger. Det är väl ändå inte så att de enda som tillåts ta plats i världen, som tillåts att synas och ha åsikter är akademiker (jag själv är också en) eller andra som kan uttrycka sig så att det imponerar. Särskilt ledsen blev jag när jag scrollade ner i hennes blogg och såg att hon verkar vara en helt vanlig, kärleksfull mamma, som gärna tänker lite utanför boxen och klär sin lilla pojke i "flickkläder". Hon har dessutom funnit gläden i att sätta sina känslor på pränt, dvs funnit glädjen i det skrivna språket. Att prata om, skämta om och diskutera grammatik är helt ok, men att använda en person som inte deltar i debatten som det dåliga exemplet, det är enligt mig mobbing. Kanske överreagerar jag ... Det skulle därför vara mycket spännande att höra vad du tänker om detta.

Oj.

Hanna, jag tror att du har rätt och nu skämns jag litegrann. Det var nog dumt av mig.

Jag tror inte att personen bakom bloggen är en dålig människa på något sätt, och det var inte heller alls vad jag ville framföra. Jag hamnade på bloggen genom en massa vidareklickningar och reagerade över namnet, helt enkelt. Men ja, kanske är det dumt att peka ut en enskild människa, det var inte meningen att håna någon, och det är heller inte meningen att vilja stänga ute någon, det finaste med internet är ju att alla får uttrycka sig.

Men däremot stör jag mig, i största allmänhet, helt otroligt mycket på särskrivningar och på folk som inte kan skilja på de och dem. Det förstör hela läsupplevelsen för mig personligen. Och jag håller nog inte med dig om att det behöver vara elitistiskt, för man behöver inte vara akademiker för att kunna enkla språkregler. De lär man sig redan i grundskolan. Däremot inte sagt att om man inte skriver rätt får man inte skriva alls.

Men jag tog bort länken, för du fick mig att tänka till, Hanna. Tack.

Jag lever...

...men jag översvämmas av jobb. Allt det där som jag sköt upp när jag hetsade med uppsatsen har blivit till en stor hög med jobb som inte kan ignoreras längre.

Jag har spenderat kvällen med att skriva in allt i Remember the Milk, för att få någon slags struktur på det hela. Det är en evighetslång lista.

Och jag bloggar, men mest på andra bloggen. Den icke-anonyma.

Och jag vill blogga här, mer, oftare, men ibland räcker jag inte riktigt till.

Men jag mår bra.