Det här med att göra barn

Vad påfrestande det är att försöka göra barn. Att räkna dagar, att tänka passa på, att gå runt och vänta och försöka känna efter, att få mens igen.

Vi har inte varit så duktiga på försökandet, dels för att vi har haft fullt upp, mest jag som haft en mastodontuppsats att skriva. Inte så mycket tid och ork för varandra. Men dels också för det där som är påfrestande. Det blir hämmande, kanske särskilt för O som måste "prestera".

Det går inte ibland. Pressen.

Egentligen är det rätt ofattbart att så många lyckas bli med barn av misstag med tanke på hur himla liten chans det ändå är att lyckas pricka in rätt dagar. Och O säger "men varför var du tvungen att berätta att det bara är en fem dagar i månaden som man kan göra barn?". Hur skulle jag kunna veta att han i sin u-landssexualundervisning inte ens fått lärt sig denna mest elementala kunskap och gick runt och trodde att man kunde bli med barn hela tiden, nästan, utom möjligtvis de där dagarna precis runt mensen?

Räkna inte dagar, säger folk. Ha regelbunden sex, bara, så lyckas man alltid pricka in rätt dagar, säger alla råd.

Lättare sagt än gjort, säger jag. Om man medvetet försöker bli med barn, hur är det då möjligt att inte ha dagarna i bakhuvudet?

Den här månaden lyckades vi i alla fall pricka in precis rätt. Gick det vägen blir vi föräldrar i december. Jag som hela mitt liv förebrått mina föräldrar för deras extremt dåliga planering som gjorde att jag fyller år i december.

Nu går jag och väntar. Och känner efter.

Nystartsenkät

Nu när jag är tillbaka efter uppehåll, och på ny adress tänkte jag att det skulle kunna vara passande att starta med den här enkäten som jag hittade hos Inte Skyldig. Ni kan väl svara, please?

1. Hur gammal är du?
2. Bloggar du? (Lämna gärna adressen)
3. Har vi träffats i det verkliga livet?
4. Hur länge har du läst "Jag i Underlandet"?
5. Minns du hur du hittade hit?
6. Läser du via en rss-läsare?
7. Vilken kategori i bloggvärlden läser du helst?
8. Hur många bloggar läser du dagligen?
9. Vilka blogginlägg, som jag publicerar, uppskattar du mest?
10. Vad skulle du vilja att jag bloggade mer om?

Uppdatering: Och nu har jag fixat så att det går att kommentera från alla webbläsare också. Sorry.

Välkomna hit

Ja, nu börjar jag här istället, efter den överväldigande majoriteten som röstade för en flytt från wordpress till bloggspot.

Jag vet fortfarande inte hur jag vill att bloggen ser ut, jag har inte hunnit lägga in alla länkar och annat grejs, och varje gång jag försöker flytta över allt innehåll från gamla bloggen blir det serverfel.

Så det tar nog ett tag, men jag hoppas att det här ska kännas som det nya hemma.

PS Ni får ju gärna uppdatera era gamla länkar

VI SKA TILL SVERIGE

Vi har just köpt två stycken smekmånadsbiljetter till Sverige i juli.

Jag blev så rörd att jag grät en liten tår. Sen drack vi champagne.

I sommar kommer det att vara fem år sen sist jag senast var i Sverige på sommaren.

Fatta, FEM ÅR.

Det är på tiden, alltså.

----------
Det här är en kopia av det här inlägget på min gamla blogg.

Aborten

Jag är en hardcore-förespråkare av rätten till fri abort, det är en av kvinnors mest grundläggande rättigheter.

Men. Det är en sak att förespråka rätten att välja och en helt annan sak att utöva den. Kanske något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag vill ha barn, många, gärna och snart. Men inte hur som helst, och inte med vem som helst. Till exempel inte med honom.

Jag har absolut inget att skylla på, det var helt frivilligt fyllesex, och det blev bara inte av att vi skyddade oss, trots att jag hade kondomer, där i lådan. Och ärligt talat tänkte jag aldrig tanken på den konsekvensen. Jag tänkte att fan, vad oansvarigt, tänk om jag fått en könssjukdom, det vore väl onödigt. Gravid, sånt händer ju inte. Allt man läser hela tiden är om hur svårt det är att bli med barn, om ofrivillig barnlöshet och om olika tips om hur man lättast blir gravid när man försöker (drick inte alkohol, till exempel). Så nej, det slog mig aldrig.

Inte ens en månad senare när mensen var konstig. Den kom, men det var väldigt lite, och liksom, konstig. Men jag hade så oregelbunden mens att jag inte tänkte närmare på det. Det där oskyddade fyllesexet hade jag inte tänkt på mer och honom hade jag inte hört av igen. Inte ens när jag var så vansinnigt trött hela tiden, näringsbrist, tänkte jag. Inte ens när brösten började värka. Men då blev jag orolig, inte för graviditet, men för bröstcancer. Så jag googlade symptomen och på sida efter sida stod det samma sak, ”ett av de tidigaste symptomen på graviditet”. Först då trillade poletten ner, och då, på en gång visste jag. Det var helt onödigt att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest, men jag gjorde det ändå, kanske för det där lilla, lilla hoppet att jag skulle ha fel. Vilket jag inte hade.

Så sjukhus och boka tid och prata med mamma och pappa och prata med honom. Han, som jag egentligen inte kände, men han tog ledigt från jobbet och följde med och det var jätteviktigt för mig, även om flera nära och kära erbjöd sig. Men jag ville att han skulle vara där. Hade han inte varit där så hade jag känt det som att det var bara min börda. Men vi var två som var oansvariga och jag ville att han också skulle få ta konsekvenserna.

Under den vecka det tog från att jag visste till att jag gjorde aborten, den längsta veckan i mitt liv, torterade jag mig själv med att surfa runt på graviditetssidor där man kan läsa om fostrets utveckling vecka för vecka, och räkna ut födelsedatum. Den 22 januari 2007 skulle hon ha fötts.

Och jag lyssnade om och om och om igen på Carlos Vives ”Santa Elegía”, den låten är för alltid tillägnad henne. Nej, foster kanske inte ens har utvecklat ett kön vid sex veckor, men jag vet att det var en hon.

Jag skriver inte det här för att ge abortmotståndarna vatten på sin kvarn, för jag håller inte med dem. Att använda att många som gjort abort mår dåligt efteråt som ett motargument är skitsnack. Ja, jag mådde väldigt dåligt, men jag har aldrig ångrat det beslutet. Och jag tycker inte att abort är mord, och rätten att välja är självklar, men det är ingen lätt sak. Jag hade tagit samma beslut idag, men det jag kanske ångrar mest av allt i livet är att ha försatt mig i den situationen.

Nästa gång, då ska det vara för att jag vill, och med den jag vill. Med Kärleken, hoppas jag, när han inte bara är ett ”jag älskar dig” på en datorskärm utan en riktig, verklig person i mitt liv igen. För det ska väl ändå bli vi igen…?

----------
Det här är en kopia av det här inlägget på min gamla blogg.