Jag var kanske lite naiv. Jag har alltid trott att när jag är gravid, då kommer jag att gå runt och känna mig fantastiskt vacker hela tiden. Ni vet, sådär strålande som det pratas om. Med magen i vädret.
Det gör jag ibland.
Men ibland är inte hela tiden.
Den andra ibland går jag runt och känner mig ganska ful. Och tjock.
Jag vet att gravid inte är = tjock. Jag vet en massa om feministisk teori. Jag är ganska radikal.
Men jag är också en människa som lever i ett samhälle som dikterar en viss bild av hur en kvinna får se ut för att vara attraktiv (vilket är det viktigaste som finns med den ideologin). Till och med en gravid kvinna. För visst får man ha en gravidmage, men inget mer. Inte allt det där andra som kommer med på köpet. Tjockare lår, mer celluliter, bredare höfter och liksom bredare, större, i största allmänhet.
Och trots att jag teoretiskt kan dekonstruera allt det där, analysera och kritisera, så är det inte lika lätt att bara avfärda allt i praktiken.
Trots att jag ibland känner mig fantastiskt gravidvacker. Trots att jag har världens normalaste gravidkropp. Trots det kan det hända att jag lägger mig på sängen en söndagseftermiddag och hulkgråter för att jag känner mig tjock och ful.
PS: Läs Mercyfuck om gravidkroppsämnet. Bästa jag läst på länge.
