Jag är en hardcore-förespråkare av rätten till fri abort, det är en av kvinnors mest grundläggande rättigheter.
Men. Det är en sak att förespråka rätten att välja och en helt annan sak att utöva den. Kanske något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag vill ha barn, många, gärna och snart. Men inte hur som helst, och inte med vem som helst. Till exempel inte med honom.
Jag har absolut inget att skylla på, det var helt frivilligt fyllesex, och det blev bara inte av att vi skyddade oss, trots att jag hade kondomer, där i lådan. Och ärligt talat tänkte jag aldrig tanken på den konsekvensen. Jag tänkte att fan, vad oansvarigt, tänk om jag fått en könssjukdom, det vore väl onödigt. Gravid, sånt händer ju inte. Allt man läser hela tiden är om hur svårt det är att bli med barn, om ofrivillig barnlöshet och om olika tips om hur man lättast blir gravid när man försöker (drick inte alkohol, till exempel). Så nej, det slog mig aldrig.
Inte ens en månad senare när mensen var konstig. Den kom, men det var väldigt lite, och liksom, konstig. Men jag hade så oregelbunden mens att jag inte tänkte närmare på det. Det där oskyddade fyllesexet hade jag inte tänkt på mer och honom hade jag inte hört av igen. Inte ens när jag var så vansinnigt trött hela tiden, näringsbrist, tänkte jag. Inte ens när brösten började värka. Men då blev jag orolig, inte för graviditet, men för bröstcancer. Så jag googlade symptomen och på sida efter sida stod det samma sak, ”ett av de tidigaste symptomen på graviditet”. Först då trillade poletten ner, och då, på en gång visste jag. Det var helt onödigt att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest, men jag gjorde det ändå, kanske för det där lilla, lilla hoppet att jag skulle ha fel. Vilket jag inte hade.
Så sjukhus och boka tid och prata med mamma och pappa och prata med honom. Han, som jag egentligen inte kände, men han tog ledigt från jobbet och följde med och det var jätteviktigt för mig, även om flera nära och kära erbjöd sig. Men jag ville att han skulle vara där. Hade han inte varit där så hade jag känt det som att det var bara min börda. Men vi var två som var oansvariga och jag ville att han också skulle få ta konsekvenserna.
Under den vecka det tog från att jag visste till att jag gjorde aborten, den längsta veckan i mitt liv, torterade jag mig själv med att surfa runt på graviditetssidor där man kan läsa om fostrets utveckling vecka för vecka, och räkna ut födelsedatum. Den 22 januari 2007 skulle hon ha fötts.
Och jag lyssnade om och om och om igen på Carlos Vives ”Santa Elegía”, den låten är för alltid tillägnad henne. Nej, foster kanske inte ens har utvecklat ett kön vid sex veckor, men jag vet att det var en hon.
Jag skriver inte det här för att ge abortmotståndarna vatten på sin kvarn, för jag håller inte med dem. Att använda att många som gjort abort mår dåligt efteråt som ett motargument är skitsnack. Ja, jag mådde väldigt dåligt, men jag har aldrig ångrat det beslutet. Och jag tycker inte att abort är mord, och rätten att välja är självklar, men det är ingen lätt sak. Jag hade tagit samma beslut idag, men det jag kanske ångrar mest av allt i livet är att ha försatt mig i den situationen.
Nästa gång, då ska det vara för att jag vill, och med den jag vill. Med Kärleken, hoppas jag, när han inte bara är ett ”jag älskar dig” på en datorskärm utan en riktig, verklig person i mitt liv igen. För det ska väl ändå bli vi igen…?
----------
Det här är en kopia av det här inlägget på min gamla blogg.
Men. Det är en sak att förespråka rätten att välja och en helt annan sak att utöva den. Kanske något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag vill ha barn, många, gärna och snart. Men inte hur som helst, och inte med vem som helst. Till exempel inte med honom.
Jag har absolut inget att skylla på, det var helt frivilligt fyllesex, och det blev bara inte av att vi skyddade oss, trots att jag hade kondomer, där i lådan. Och ärligt talat tänkte jag aldrig tanken på den konsekvensen. Jag tänkte att fan, vad oansvarigt, tänk om jag fått en könssjukdom, det vore väl onödigt. Gravid, sånt händer ju inte. Allt man läser hela tiden är om hur svårt det är att bli med barn, om ofrivillig barnlöshet och om olika tips om hur man lättast blir gravid när man försöker (drick inte alkohol, till exempel). Så nej, det slog mig aldrig.
Inte ens en månad senare när mensen var konstig. Den kom, men det var väldigt lite, och liksom, konstig. Men jag hade så oregelbunden mens att jag inte tänkte närmare på det. Det där oskyddade fyllesexet hade jag inte tänkt på mer och honom hade jag inte hört av igen. Inte ens när jag var så vansinnigt trött hela tiden, näringsbrist, tänkte jag. Inte ens när brösten började värka. Men då blev jag orolig, inte för graviditet, men för bröstcancer. Så jag googlade symptomen och på sida efter sida stod det samma sak, ”ett av de tidigaste symptomen på graviditet”. Först då trillade poletten ner, och då, på en gång visste jag. Det var helt onödigt att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest, men jag gjorde det ändå, kanske för det där lilla, lilla hoppet att jag skulle ha fel. Vilket jag inte hade.
Så sjukhus och boka tid och prata med mamma och pappa och prata med honom. Han, som jag egentligen inte kände, men han tog ledigt från jobbet och följde med och det var jätteviktigt för mig, även om flera nära och kära erbjöd sig. Men jag ville att han skulle vara där. Hade han inte varit där så hade jag känt det som att det var bara min börda. Men vi var två som var oansvariga och jag ville att han också skulle få ta konsekvenserna.
Under den vecka det tog från att jag visste till att jag gjorde aborten, den längsta veckan i mitt liv, torterade jag mig själv med att surfa runt på graviditetssidor där man kan läsa om fostrets utveckling vecka för vecka, och räkna ut födelsedatum. Den 22 januari 2007 skulle hon ha fötts.
Och jag lyssnade om och om och om igen på Carlos Vives ”Santa Elegía”, den låten är för alltid tillägnad henne. Nej, foster kanske inte ens har utvecklat ett kön vid sex veckor, men jag vet att det var en hon.
Jag skriver inte det här för att ge abortmotståndarna vatten på sin kvarn, för jag håller inte med dem. Att använda att många som gjort abort mår dåligt efteråt som ett motargument är skitsnack. Ja, jag mådde väldigt dåligt, men jag har aldrig ångrat det beslutet. Och jag tycker inte att abort är mord, och rätten att välja är självklar, men det är ingen lätt sak. Jag hade tagit samma beslut idag, men det jag kanske ångrar mest av allt i livet är att ha försatt mig i den situationen.
Nästa gång, då ska det vara för att jag vill, och med den jag vill. Med Kärleken, hoppas jag, när han inte bara är ett ”jag älskar dig” på en datorskärm utan en riktig, verklig person i mitt liv igen. För det ska väl ändå bli vi igen…?
----------
Det här är en kopia av det här inlägget på min gamla blogg.
